Rättsfall
| Sverige
| PMT 5885-18
| 2019-03-22
Patent- och marknadsöverdomstolens dom från den 22 mars i år rörande brukskonst i form av armbandsur
Ett klockföretag som tillverkar och säljer bl.a. en klocka med s.k. natoarmband (Daniel Wellington-klockan, DW-klockan) i olika utföranden väckte talan mot ett företag som sålt en annan klocka med natoarmband i olika utföranden under varumärket William Gregor (WG-klockan). Kärandebolaget yrkade att Patent- och marknadsdomstolen skulle förbjuda svarandebolaget, vid vite om 500 000 kr eller det belopp domstolen fann skäligt, att marknadsföra och sälja WG-klockan i ett antal olika utföranden samt att domstolen skulle besluta att WG- klockorna skulle förstöras. Kärandebolaget yrkade därutöver att domstolen skulle fastställa att svarandebolaget skulle betala skälig ersättning för utnyttjandet och ersättning för den ytterligare skada som intrånget inneburit. Kärandebolaget yrkade också att domstolen skulle förplikta svarandebolaget att, till en högsta kostnad om 100 000 kr, bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om domen genom publicering om domslutet i en annons på Facebook eller i sponsrat inlägg på Instagram under en period om fyra veckor. Svarandebolaget bestred yrkandena, men vitsordade en högsta kostnad om 50 000 kr för att sprida informationen som skälig i och för sig. Bolaget bestred också att Facebook och Intagram var lämpliga medier och ansåg istället att eventuell publicering skulle ske i traditionella medier.
Kärandebolaget angav som grund för sitt yrkande i korthet att DW-klockan var ett konstnärligt verk och bolaget innehade upphovsrätten efter överlåtelse från skaparen av klockan. Käranden ansåg att WG-klockan uppvisade stora likheter med DW-klockan och gjorde samma helhetsintryck, varför WG-klockan föll inom DW-klockans upphovsrättsliga skyddsomfång och gjorde intrång. Käranden menade att svarandebolaget hade, genom exemplarframställning och tillgängliggörande för allmänheten, gjort uppsåtligt, eller i vart fall oaktsamt, intrång i kärandebolagets rätt till DW-klockan. Käranden gjorde i första hand gällande att samtliga sju färgkombinationer på natoarmbanden gjorde intrång i upphovsrätten till DW-klockan med rött-blått-rött armband och i andra hand att WG-klockorna med viss färgkombination gjorde intrång i upphovsrätten till DW-klockorna i motsvarande färgkombination. Svarandebolaget angav som grund för bestridandet i korthet att DW-klockan inte uppvisade originalitet, självständighet eller individualitet och därmed inte var ett upphovsrättsligt verk. DW-klockan skiljde sig inte från det allmänna formförrådet, utan var ett resultat av imitation eller enkla variationer av tidigare kända modeförebilder i form av klockor och armband. DW-klockans form var också i stor utsträckning bestämd av dess funktion. För det fall domstolen ändock skulle finna att upphovsrättsligt skydd förelåg ansåg svarandebolaget att intrång inte skett eftersom det bestreds att skaparen av klockan överlåtit rättigheterna till kärandebolaget. Svarandebolaget angav därutöver att under alla förhållanden hade WG-klockan skapats oberoende av DW-klockan samt att det förelåg sådana skillnader mellan WG-klockan och DW-klockan att det inte var fråga om intrång. Skyddsomfånget för DW-klockan fick dessutom anses vara så snävt att det nästintill endast omfattade rena avbildningar. För det fall domstolen skulle finna att upphovsrättsintrång förelåg angav svarandebolaget att detta inte gjorts uppsåtligen eller av oaktsamhet och därmed förelåg inte någon skyldighet att betala ersättning för ytterligare skada samt att käranden för övrigt inte hade lidit någon skada.
Patent- och marknadsdomstolen (PMD) fann i dom den 18 maj 2018 (PMT 4678-17) att den angivna skaparen formgivit DW-klockan och överlåtit sina eventuella rättigheter till kärandebolaget, men att boetten och natoarmbandet sett var för sig endast var exempel på välkända modeidéer. Domstolen ansåg inte heller att en kombination av boetten och natoarmbandet gav ett helhetsintryck som uppfyllde kravet på individuell och konstnärlig formgivning. Käromålet ogillades.
I dom från den 22 mars i år (mål nr PMT 5885-18) instämde Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) i PMD:s bedömning att det var den angivna skaparen som hade formgivit DW-klockan och att han hade överlåtit sina eventuella rättigheter till kärandebolaget. Domstolen bedömde därefter om DW-klockan var ett upphovsrättsligt verk. PMÖD utgick från de kriterier som EU-domstolen har formulerat i frågan om vad som utgör ett verk, vilket består av två kumulativa villkor. Domstolen tog därmed först ställning till det första villkoret, vilket är om alstret som helhet var originell i den mening att det är upphovsmannens egna intellektuella skapelse. Mot bakgrund av bevisningen i målet fann domstolen att skaparen gjort fria och kreativa val vid skapandet av DW-klockan och att originalitetskriteriet därmed var uppfyllt. Vad gäller det andra villkoret som EU-domstolen uppställt konstaterade PMÖD att DW-klockan var ett fysiskt föremål vars uttryck kan identifieras med tillräcklig precision och objektivitet och att även detta villkor därmed var uppfyllt. Svarandebolaget vitsordade att man marknadsfört och sålt WG-klockan på sätt som gjorts gällande i målet. PMÖD konstaterade sammanfattningsvis att utredningen i målet, i förening med syn, gav ett starkt stöd för att WG-klockan utgjorde en efterbildning av DW-klockan. Domstolen konstaterade vidare att armbandens olika utföranden inte påverkade helhetsintrycket, utan det blev detsamma i de olika utförandena. PMÖD ansåg därmed att skyddsomfånget inte var så snävt att det endast omfattade klockor med armband i exakt samma utförande. Domstolen fann att samtliga utföranden av WG-klockan föll inom skyddsomfånget för DW-klockan i utförande med blått/rött/blått natoarmband och att det var fråga om intrång. I målet var det ostridigt att svarandebolaget hade marknadsfört WG-klockorna på sin hemsida och i tryckt marknadsföringsmaterial. Svarandebolaget hade därmed gjort sig skyldig till exemplarframställning av DW-klockan, i såväl digital som fysisk form. Det var vidare ostridigt att svarandebolaget sålt WG-klockan i butik och på hemsidan och därmed kunde det konstateras att svarandebolaget också hade tillgängliggjort verket för allmänheten genom att sprida exemplar av det och överföra det till allmänheten. PMÖD biföll yrkandet om förbud vid vite mot marknadsföring och försäljning av WG-klockan och bestämde vitesbeloppet till 500 000 kr. Domstolen biföll även yrkandet om förstörande på svarandebolagets bekostnad och yrkandet om spridning av domen, men den maximala kostnaden för annonseringen fastställdes till vitsordade 50 000 kr. Domstolen fastställde att kärandebolaget hade rätt till skälig ersättning och rätt till ersättning för ytterligare skada avseende skada på DW-klockans anseende. När det gällde yrkandet om ersättning för ytterligare skada för utebliven vinst konstaterade PMÖD att kärandebolaget inte hade presenterat någon utredning i denna del och ogillade yrkandet.
PMÖD fann inte skäl att frångå huvudregeln att domstolens domar inte får överklagas och domen fick därmed inte överklagas till Högsta domstolen.
PMÖD utgår vid bedömningen av om det är fråga om ett verk i form av brukskonst från de två kumulativa villkoren som formulerats av EU-domstolen i C-310/17, ECLI:EU:C:2018:899 (Levola), samt övrig EU-rättslig praxis avseende tillämpning av dessa två villkor. Vid bedömningen om DW-klockan var originell i den mening att det var upphovsmannens egna intellektuella skapelse tar PMÖD utgångspunkt i kreatörens beskrivning av skapelseprocessen. Därefter beaktas det allmänna formförrådet vid tidpunkten för skapandet och slutligen sker en bedömning om skaparen i relation till det föreliggande formförrådet gjort egna fria och kreativa val vid skapandet. Detta rättsfall, liksom PMÖD:s avgörande i PMT 11062-16 av den 12 januari 2018 (motorbåt), visar på betydelsen av en noggrann beskrivning av formgivarens skapelseprocess. Denna utveckling med detaljerad redogörelse för tillblivelseprocessen vid bedömningen av om alstret är ett verk är välkommen. Domen är också intressant i förhållande till Generaladvokatens förslag till avgörande i C-683/17, ECLI:EU:C:2019:363 (Cofemel), var han anger att Infosoc-direktivet utgör hinder för en medlemsstat att endast tillerkänna formgivningar upphovsrättsligt skydd om de uppvisar förhöjd konstnärlig karaktär som går utöver vad som krävs för andra kategorier av verk.
Denna dom analyseras närmare i en kommande djupare kommentar i tryckta NIR.
