Långsamt farväl till specialitetsgrundsatsen! Reflektioner i anslutning till Högsta domstolens avgörande NJA 2025 s. 162 ”Deckarserien”

Av Jan Rosén[*]Professor i civilrätt, Juridiska institutionen, Stockholms universitet.

1. Inledning

Den svenska Högsta domstolen (HD) meddelade i februari månad år 2025 dom i ett mål som i betydande mån kom av avgöras av huruvida tolkningen av upphovsrättsligt baserade avtal kunde prövas på grundval av för just detta rättsområde specifika tolkningsprinciper eller om den allmänna obligationsrättens normer skulle gälla även här, åtminstone företrädesvis.[1]Se Högsta domstolens dom den 28 februari 2025, mål T 5449-24, återgivet i NJA 2025 s. 162, Deckarserien. HDs svar på dessa två frågor får nog sägas vara ett nej till den första men ett bestämt ja till den andra, om än vissa element av upphovsrättsligt relevant materia kan, enligt HD:s bedömning, få viss betydelse i det enskilda fallet, placerade relativt långt ned på checklistan bland de allmänna tolkningsprinciperna - vilka man också i huvudsak avvisar till förmån för en objektiv ”helhetsbedömning” som grundpelaren vid avtalstolkning - såsom strax ska framgå nedan.

HD:s prövning i Deckarserien får ses som något av en milstolpe för den principiella prövningen av den moderna, svenska, upphovsrättens uttolkning i oklara avtalssammanhang och i särskild mån för den latenta så kallade specialitetsgrundsatsen eller specifikationsprincipen (den förekommer ju under flera olika benämningar). Detta ter sig extra intressant ur ett nordiskt perspektiv eftersom den nyss antydda prövningen möjligen ter sig annorlunda för dagen i andra nordiska länder, således i ett Norden som i mycket odlat en samsyn på upphovsrätten som sådan sedan länge, men där avtals tolkning och utfyllnad kan ske med olika resultat, särskilt när dylikt framträder lagreglerat blott i några av länderna.