Rättsfall
| Sverige
| Högsta Domstolens dom den 18 mars 2020 (T 4412-19)
| 2020-04-18
Högsta domstolen (HD) har meddelat dom i det s.k. järnrörsmålet – domstolen själv benämner målet ”Mobilfilmen” – mellan klaganden Sveriges Television AB (SVT) och motparten Kent Ekeroth. HD fastställde domslutet från Svea Hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD), 2019-07-15, PMT 1473-18. PMÖD:s domslut har tidigare kommenterats av Rosén.
Järnrörsmålet i HD – yttrandefriheten får stå tillbaka för upphovsrätten
Högsta Domstolens dom den 18 mars 2020 (T 4412-19)
Högsta domstolen (HD) har meddelat dom i det s.k. järnrörsmålet – domstolen själv benämner målet ”Mobilfilmen” – mellan klaganden Sveriges Television AB (SVT) och motparten Kent Ekeroth. HD fastställde domslutet från Svea Hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD), 2019-07-15, PMT 1473-18. PMÖD:s domslut har tidigare kommenterats av Rosén.
Bakgrund
Målet rörde Sveriges Television AB:s (SVT) publicering av upphovsrättsligt skyddat material hämtat ur en film som Kent Ekeroth, som då kandiderade till riksdagen för Sverigedemokraterna, spelade in med sin mobiltelefon en juninatt 2010. Filmen dokumenterade delar av den s.k. järnrörsskandalen, som rörde ett bråk mellan några personer på Stockholms gator. SVT publicerade i nyhetssammanhang utdrag ur mobilfilmen utan att Ekeroth hade lämnat sitt tillstånd. Ekeroth begärde ersättning och skadestånd från SVT för de olovliga publiceringarna.
SVT invände mot Ekeroths ersättningskrav, och anförde att bolaget hade rätt att återge utdrag ur filmen utan Ekeroths tillstånd eftersom återgivningarna omfattas av ”inskränkningen avseende nyhetsrapportering i artikel 5.3(c) i infosocdirektivet (2001/29/EG), jfr 23 och 25 §§ upphovsrättslagen”(URL).
Artikel 5.3 (c) i direktivet ger medlemsstaterna rätt att föreskriva inskränkningar till förmån för användning av verk i samband med nyhetsrapportering. Något krav på tidigare offentliggörande finns inte. Artikelns närmaste motsvarighet i svensk rätt är 23 och 25 §§ upphovsrättslagen. Enligt 23 § får offentliggjorda verk på där angivna villkor återges i anslutning till texten i en kritisk framställning eller i en tidning eller tidskrift i samband med en redogörelse för en dagshändelse. Enligt 25 § får verk som syns eller hörs under en dagshändelse återges vid information om dagshändelsen genom t.ex. television, i den omfattning som motiveras av informationssyftet. SVT ansåg att med tillämpning av svensk domstols skyldighet att tolka 23 och 25 §§ i konformitet med infosocdirektivet och Europakonventionen bör SVT:s återgivningar omfattas av nämnda inskränkningar. SVT anförde att inskränkningarna såsom de kommer till uttryck i upphovsrättslagen utgör en felimplementering av art 5.3(c) i direktivet.
SVT anförde vidare att om 23 och 25 §§ upphovsrättslagen inte skulle anses tillämpliga på SVT:s återgivningar, så skulle upphovsrättslagens bestämmelser om ersättningsskyldighet för intrång ändå inte tillämpas på grund av de samhälleliga yttrande- och informationsfrihetsintressen som uppbär SVT:s publiceringar och som skyddas av 2 kap 1 § regeringsformen, artikel 10 i Europakonventionen och artikel 11 i EU-stadgan.
PMÖDs dom
PMÖD fastställde att SVT var skyldigt att betala dels skälig ersättning för utnyttjandet av material ur mobilfilmen, dels ersättning för den ytterligare skada som intrången medfört. PMÖD ändrade härvidlag Patent- och marknadsdomstolens dom (2018-01-23, PMT 14029-16) i vilken Ekeroths krav på ersättning för ytterligare skada hade avslagits.
PMÖD framhöll att målet rörde frågor där det är av vikt för rättstillämpningen att ett överklagande prövas av Högsta domstolen och tillät därför att domen överklagas (1 kap. 3 § tredje stycket, lagen 2016:188 om patent och marknadsdomstolar).
HDs dom
HD fastställde PMÖDs domslut. HD konstaterade att inskränkningarna i 23 och 25 §§ upphovsrättslagen till förmån bl.a. för nyhetsrapportering inte är tillämpliga eftersom SVT inte kunnat visa att det aktuella materialet är offentliggjort (23 §) eller syns under en dagshändelse och därför får återges vid information om dagshändelsen (25 §). HD konstaterade att en översyn av bl.a. dessa inskränkningar i upphovsrättslagen gjordes i samband med genomförandet av infosocdirektivet och att lagstiftaren har behållit nämnda krav som förutsättning för att verket ska kunna återges av annan. Bestämmelserna kan inte tolkningsvis ges någon annan innebörd än den som följer av lagtextens ordalydelse. Domstolen anför:
”Oavsett om infosocdirektivet skulle kräva att en inskränkning i upphovsrätten utformas på ett annat och mera öppet sätt, sträcker sig skyldigheten att beakta unionsrätten vid tolkning av nationell rätt inte så långt att en lagregel ska tolkas i strid med ordalydelsen.”
HD prövade även om det allmänna informationsintresse som finns i detta fall skulle kunna utsläcka den rätt till ersättning som Ekeroth har enligt upphovsrättslagen. HD fann att hänsyn till yttrandefrihet och informationsfrihet kan medföra att straffansvaret för intrång i upphovsrätten undantagsvis begränsas. Stöd för det framgår i det s.k. Manifestetmålet (NJA 1985 s. 893) och i rättsfallet ”Mein Kampf” (NJA 1998 s. 838). HD ansåg att det genom inkorporeringen av Europakonventionen i svensk rätt finns lagstöd för att i vissa situationer tillerkänna yttrandefrihetsintresset försteg framför skyddet för upphovsrätten och då fria från ansvar för upphovsrättsintrång. Däremot har konventionen inte direkt effekt mellan enskilda. Varken artikel 10 i Europakonventionen eller motsvarande artikel i EU-stadgan (artikel 11), kan medföra att upphovsmannen går miste om sin lagstadgade rätt till ersättning av den som otillåtet har utnyttjat verket.
Kommentar
I målet prövas ett exceptionellt fall där det upphovsrättsliga intresset är påfallande svagt – en i hast tillkommen mobilfilm – och det yttrandefrihetsrättsliga intresset är mycket starkt, att förmedla information om en omtvistad händelse där politiska företrädare är inblandade. Om det någon gång skulle kunna finnas behov att balansera de båda rättigheterna på ett annat sätt än enligt upphovsrättslagen skulle det, enligt min uppfattning, vara i detta fall.
HD har hållit sig till en legalistisk prövning. Domstolen anser sig inte kunna frångå upphovsrättslagens ordalydelse till förmån för en direktivkonform tolkning: ”Bestämmelserna i 23 och 25 §§ kan … inte tolkas i strid med lagtexten.” Europarättslig lagprövning, dvs. möjligheten att åsidosätta svensk rätt som strider mot unionsrätten, har inte diskuterats i domen.
HD anser inte heller att det finns utrymme att på andra grunder överpröva upphovsrättslagen till förmån för yttrandefriheten, i varje fall inte på civilrättens område.
För SVT och andra nyhetsförmedlare gäller alltså fortfarande att inför publicering av icke offentliggjort material inhämta tillstånd från upphovsrättsinnehavaren och om så inte sker betala ersättning och eventuellt även skadestånd. Detta kan knappast vara en ordning som underlättar nyhetsförmedling, särskilt mot bakgrund av att upphovsrätten numera omfattar väldigt mycket material t.ex. den enklaste mobilfilm och varje fotografi.
Det är på sin plats med en översyn av balansen mellan upphovsrätten och yttrandefriheten. Såväl infosocdirektivets vida möjlighet till begränsningar i upphovsrätten till förmån för nyhetsintresset, som nya avgöranden från EU-domstolen där användarintresset framhålls som en motvikt till upphovsrätten öppnar för nya avvägningar. Även regeringsformen, EU-stadgan och Europakonventionen bör naturligtvis ligga till grund för en sådan översyn.
En fördjupad kommentar kommer i ett kommande häfte av den tryckta versionen av NIR.
