Nya EU-regler om tvångslicensiering för krishantering

Av Petter Söderbäck[*]Rådman i Solna tingsrätt. Tjänstgör under 2026 som ambassadråd vid Sveriges ständiga representation vid de internationella organisationerna i Genève. Tidigare kansliråd vid Justitiedepartementets enhet för immaterialrätt och transporträtt (L3) och svensk huvudförhandlare för EU-kommissionens s.k. patentpaket 2023–2025. Reflektionerna i denna artikel utgår i hög grad från den svenska regeringens officiella positioner under förhandlingarna men speglar inte i övrigt någon annans uppfattningar än författarens.

1. Inledning

Den 30 december 2025 publicerades EU:s nya regelverk för tvångslicenser av patent i EUT.[1]Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2025/2645 av den 16 december 2025 om tvångslicensiering för krishantering och om ändring av förordning (EG) nr 816/2006. Se kommissionens nyhet om detta https://single-market-economy.ec.europa.eu/news/new-rules-compulsory-licensing-crisis-management-2026-01-05_en. Därmed har ett tvåårigt förhandlingsarbete inom EU avslutats och det är nu möjligt med tvångslicensiering på EU-nivå. Förordningen är en del i det bredare arbetet med att rusta EU för kriser och ge bättre verktyg för åtgärder på unionsnivå[2]Se härom exempelvis https://www.consilium.europa.eu/sv/policies/eu-crisis-response-resilience/. I sitt pressmeddelande kring publiceringen av tvångslicensinstrumentet, se fotnot 1, hänvisade kommissionen även till unionens bredare beredskapsstrategi som nämner bl.a. geopolitiska spänningar, cybersäkerhet, klimatförändringar och naturkatastrofer: https://commission.europa.eu/topics/preparedness_en., men den har fått en smalare inriktning än EU-kommissionen ursprungligen tänkte sig[3]Se Europeiska kommissionen, Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om tvångslicensiering för krishantering och om ändring av förordning (EG) nr 816/2006, Bryssel den 27.4.2023, COM(2023) 224 final 2023/0129 (COD) (härefter ”Tvångslicensförslaget”). Förslaget, och den slutliga överenskommelse som träffats kring kommande förordning, täcker även s.k. nyttighetsmodeller (utility models) och tilläggsskydd samt offentliggjorda ansökningar om patent eller nyttighetsmodeller. När ”tvångslicenser av patent” används i denna text kan det lika gärna avse något av dessa. och fler mekanismer som uppfattas stärka rättighetshavarnas ställning har införts under förhandlingarna mellan rådet och Europaparlamentet.

I ett isolerat perspektiv kan förordningen ses som ganska oproblematisk. Tvångslicensiering är ett väletablerat och accepterat immaterialrättsligt instrument för att kunna runda ensamrätter när det bedöms nödvändigt, även om instrumentet mycket sällan används.[4]En studie från EPO av tvångslicenssystemen i Europa (2018) visar t.ex. att det finns få exempel på när tvångslicensfrågor alls kommit upp, än färre exempel på att det alls beviljats (och särskilt i modern tid). Se https://link.epo.org/elearning/compulsory_licensing_in_europe_en.pdf. Givet hur varor normalt ska kunna flöda över landsgränser på EU:s inre marknad finns också viss logik i att en tvångslicens geografiska begränsning inte ska stå i vägen för detta, särskilt inte i tider av kris.