Europarätt
| Sverige
| 5/23/2023
Ett tecken på att den tekniska utvecklingen går fort är att många av oss minns flera teknikskiften som helt plötsligt funnits på allas läppar. Elektroniska anslagstavlor! Internet! Additiv tillverkning! Plattformsekonomin! En del av dessa företeelser har varit kortlivade tekniska fönster, medan andra har fått en stor påverkan, inte minst på de immaterialrättsliga systemen.
AI och immaterialrätt – hype, fluga eller praktisk verklighet
Ett tecken på att den tekniska utvecklingen går fort är att många av oss minns flera teknikskiften som helt plötsligt funnits på allas läppar. Elektroniska anslagstavlor! Internet! Additiv tillverkning! Plattformsekonomin! En del av dessa företeelser har varit kortlivade tekniska fönster, medan andra har fått en stor påverkan, inte minst på de immaterialrättsliga systemen.
Det som nu är på allas läppar är artificiell intelligens, AI. Frågan är hur detta kommer att betraktas på några års sikt och vad som kommer behöva hända med de immaterialrättsliga skyddssystemen.
När det gäller lagstiftning och teknik finns ofta en önskan om teknikneutralitet. På många sätt är det ett framgångsrikt förhållningssätt. För att ett upphovsrättsligt perspektiv spelar det inte så stor roll om en skulptur tillkommit genom att den mejslats fram ur sten eller om den skrivits ut i en 3D-printer. Den upphovsrättsliga bedömningen av exempelvis originalitet kan jurister göra oavsett skaparens tekniska val.
Ett problem med nya tekniska språng är att teknik väldigt sällan ”bara” är teknik. Ny teknik ger nya möjligheter, vilket gör att vi kanske måste ompröva gamla sanningar. Ett exempel på det är frågor kring länkning i upphovsrätten som genom åren vållat huvudbry och lett till ny lagstiftning, se till exempel allt vatten som runnit under broarna från NJA 2000 s. 292 (Mp3) till C-392/19 (VG Bild-Kunst).
Vi kan nog förvänta oss att AI kommer ställa precis lika många frågor på sin spets som framväxten av Internet gjorde runt millennieskiftet. Från ett immaterialrättsligt perspektiv leder användningen av AI till frågor i alla led av de immaterialrättsliga skydden, allt från skapandet till användandet.
En diskussion handlar om hur något skapas och vem det i så fall är som skapar. Dessa båda frågor hänger många gånger ihop. En sak är att både patenträtten och upphovsrätten, i de flesta jurisdiktioner, kräver att det är en människa som stått för skapandet för att något ska få ett skydd.
Ett enkelt svar blir därför att om det verkligen är AI som skapat så utesluter det från skydd, vilket bland annat EPO:s Besvärskammare höll fast vid i december 2021 vad gäller patent. I amerikansk rätt uteslöts ett verk från upphovsrättsligt skydd när upphovsmannen angetts vara en AI.
Men är det så enkelt? Det kan ju finnas mängder av glidande skalor, allt ifrån hur AI:n har tränats upp till när människor varit delaktiga genom att ge noggranna instruktioner. Det kan också handla om att AI används i någon del av en komplicerad innovationsprocess, men där flera människor också varit delaktiga. Hur AI tränas kan också kopplas till nya regler inom upphovsrätten om text- och datautvinning.
Vad vi troligen kan förvänta oss framöver är alltmer diskussioner kring dessa frågor. Vilka vägval som görs framöver kan komma att få stor betydelse. Redan nu finns flera branscher som befarar att vissa typer av skapande helt kan komma att slås ut. Vem kommer vilja betala för sådant som är skyddat av upphovsrätt? Vilka aktörer kommer välja bort det upphovsrättsligt skyddade helt enkelt för att slippa krångla med upphovsrättsliga avtal?
En dimension på de immaterialrättsliga frågor som nu väcks liknar de som blev tydliga i framväxten av internet. Vi har en teknik som är global, en teknik som innebär att saker kan flöda över gränser utan att ligga i containrar. Samtidigt har vi en lagstiftning som är fastlåst i en territorialitet. Den väg som varit framgångsrik historisk är att sträva efter harmonisering, vilket förutsätter fungerande internationella institutioner som kan hantera harmoniseringsfrågor. Här finns det idag brister, vilket inte minst visas av att immaterialrättigheter mer är en del av handelsavtalsförhandlingar än stora harmoniseringsprojekt. Vi står inför en ny klurig verklighet, men kanske utan verktyg att hantera den.
